Cyberbuddha

Denna fråga är ju ganska ofta som man måste ställa sig i livet. Arja hade ganska rätt i det när hon sjöng om livet som ett skådespel. Det farligaste skådespelet som man kan hålla på med i livet (jag har också gjort det) är att man försöker och försöker och kämpar och kämpar för ett förhållande som man lever i ska fungera. Men, även om man absolut inte ska ge upp ett förhållande för lätt och absolut inte om man har barn tillsammans, så måste man ställa sig frågan: Är det värt det? För vems skull kämpar jag och varför? Det är klart att man fortfarande har en önskan om en "kärnfamilj" med mamma, pappa och barn. Men, är detta den enda "kärnfamiljen" eller kan det också vara "mitt, ditt, vårt" barn eller något annat som inte hör den traditionella kärnfamiljen till.

Jag tror att det absolut viktigaste, som måste gälla i alla "kärnfamiljer" oavsett hur de ser ut är att vi är lyckliga och hur mycket man än håller masken i ett dåligt förhållande så märker våra små barn av detta och då far de illa. Huvudsaken är att mamma och pappa mår bra och inte bråkar framför barnen eller talar illa om varandra när barnen hör. Oavsett vad vi vuxna tycker om varandra så älskar fortfarande barnen oss som de vi alltid har varit. Det är bara så att vi måste acceptera det.

Livet är en dans på rosor heter det och visst, det stämmer. Men, det är jävligt många taggar att trampa på.

Micke