Den psykiatriska vården - skit eller bra?
Jag vet inte om man kan svara det ena eller andra på denna fråga utan det måste granskas från fall till fall. Men, jag ska försöka ge min syn på det hela ur mina ögon sett av tre års erfarenhet som utbildad mentalskötare och jobb på en psykiatrisk akutavdelning.
Att jobba inom den svenska psykatrin kräver enormt mycket av varje person varje sekund. Många gör en enorm insats varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Patienterna är i många fall väldigt sjuka samt en del av dem är också utstötta av det svenska samhället, så pass illa att knappt kommunerna vill ta sitt lagliga ansvar då de räknas som en börda. Detta sägs inte, men det märks av kommunernas behandling av dessa. Många får hjälp, men enormt många får det inte. Social missär existerar i många fall.
Man möter många människor med många olika behov och dessa behov kan också växla från sekund till sekund, men man kämpar på i alla fall. Landstingen betalar usla löner för insatsen man gör, men man gör det ändå för att man trivs med att jobba med det man gör och man drivs av ett kall.
Något händer i det svenska samhället och journalisterna får något att skrika (skriva) om, något har gått fel i behandlingen av en person och hela det vårdande systemet ska nu granskas under lupp. Rätt eller fel, ja säg det. Brister finns, fel diagnoser ges, men det är fullt naturligt då det är människor som inte har klart uttalade fel så som vid ett benbrott som man kan ha en röntgenbild att se på. Men av alla de som får en diagnos så är det i de allra flesta fallen en helt rätt och riktig diagnos som ges. Våra läkare inom psykatrin, som jag har träffat, är enormt skickliga (det finns ett undantag av alla de som jag träffat, men den tänker jag inte nämna vid namn då det är oetiskt och kan drabba patienterna som träffat denne läkare).
Men skriver de svenska journalisterna något om alla de som kommer in till psykiatrin och blir behandlade och som kommer ut och får ett "normalt" liv och som sedan aldrig återkommer? Alla amningspsykoser, depressioner, andra psykoser av olika slag eller andra psykiska sjukdomar. Personer som kommer fram till oss, som de träffade inom sjukvården, och tackar oss och berättar hur underbart livet har blivit sedan de varit inne. Hur de anhöriga har reagerat och som nu visar en förståelse om hur det är att vara sjuk. Det nämns aldrig i de svenska tidningarna, men dessa personer (de finns många av dem kvar i mitt minne och i mitt hjärta) är de som gör jobbet roligt och värt att jobba för.
Detta var min syn på det hela och självklart så¨gör även andra avdelningar inom somatiken, geriatriken etc ett underbart och fantastiskt bra jobb också.
Fortsätt att kämpa på alla nya och gamla kollegor inom de olika delarna, ni gör ett underbart jobb, varje dag och ni är allesammans GULD värda.
Micke
Att jobba inom den svenska psykatrin kräver enormt mycket av varje person varje sekund. Många gör en enorm insats varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Patienterna är i många fall väldigt sjuka samt en del av dem är också utstötta av det svenska samhället, så pass illa att knappt kommunerna vill ta sitt lagliga ansvar då de räknas som en börda. Detta sägs inte, men det märks av kommunernas behandling av dessa. Många får hjälp, men enormt många får det inte. Social missär existerar i många fall.
Man möter många människor med många olika behov och dessa behov kan också växla från sekund till sekund, men man kämpar på i alla fall. Landstingen betalar usla löner för insatsen man gör, men man gör det ändå för att man trivs med att jobba med det man gör och man drivs av ett kall.
Något händer i det svenska samhället och journalisterna får något att skrika (skriva) om, något har gått fel i behandlingen av en person och hela det vårdande systemet ska nu granskas under lupp. Rätt eller fel, ja säg det. Brister finns, fel diagnoser ges, men det är fullt naturligt då det är människor som inte har klart uttalade fel så som vid ett benbrott som man kan ha en röntgenbild att se på. Men av alla de som får en diagnos så är det i de allra flesta fallen en helt rätt och riktig diagnos som ges. Våra läkare inom psykatrin, som jag har träffat, är enormt skickliga (det finns ett undantag av alla de som jag träffat, men den tänker jag inte nämna vid namn då det är oetiskt och kan drabba patienterna som träffat denne läkare).
Men skriver de svenska journalisterna något om alla de som kommer in till psykiatrin och blir behandlade och som kommer ut och får ett "normalt" liv och som sedan aldrig återkommer? Alla amningspsykoser, depressioner, andra psykoser av olika slag eller andra psykiska sjukdomar. Personer som kommer fram till oss, som de träffade inom sjukvården, och tackar oss och berättar hur underbart livet har blivit sedan de varit inne. Hur de anhöriga har reagerat och som nu visar en förståelse om hur det är att vara sjuk. Det nämns aldrig i de svenska tidningarna, men dessa personer (de finns många av dem kvar i mitt minne och i mitt hjärta) är de som gör jobbet roligt och värt att jobba för.
Detta var min syn på det hela och självklart så¨gör även andra avdelningar inom somatiken, geriatriken etc ett underbart och fantastiskt bra jobb också.
Fortsätt att kämpa på alla nya och gamla kollegor inom de olika delarna, ni gör ett underbart jobb, varje dag och ni är allesammans GULD värda.
Micke
Kommentarer
Postat av: vibbe
Håller med . tycker att du skrev bra. koz
Trackback
