Sebraflickor

Jag kallar dem så i alla fall, med tanke på att de jag har träffat, med självskadebeteende så som att rispa sig på olika ställen av kroppen, enbart har varit flickor. Vad beror det på att dessa flickor i väldigt tidig ålder börjar skada sig?

Det jag skriver nu gäller inte alla, men många.

På det ena eller andra sättet så är det ett uttryck för: se mig, jag finns, jag vill och jag kan. De har av någon anledning i mycket tidig ålder av någon anledning fått bära något tungt. Kanske är det en förälder som gjort något, en kompis som svikit, en kille som utnyttjat, ett ansvar som är för tungt att bära eller annat som ett barn inte ska behöva utsättas för. Är det meningen att barn ska få vara barn eller ska de behöva möta vuxenvärlden så snabbt som dessa har gjort?

När de, efter många år, kommer i kontakt med vården så är de dessvärre inmålade i en hörn och gör nu allt för att skydda sig. Mängder av personer har svikit dem under åren, så varför ska de lita på en främling? En främling, som låser in, håller fast och som medicinerar. Mediciner mot destruktivitet en destruktivitet som i grund och botten är den enda behandlingen, som tjejen känner till, för att komma över sin ångest. En ångest som är uppbyggd av svek från nära och kära, ett svek från samhället då ingen såg, ett svek mot sig själv för innerst inne så vet man att det man gjort och gör är fel - kan man behandla detta med mediciner? Eller är det annat som ska till?

Jag upptäckte, när jag jobbade in om vården, att dessa flickor ofta får diagnosen borderline eller personlighets störd. Eller så säger man, passa dig för dem för ger du dem lillfingret så tar de hela handen - men är detta konstigt då ingen har räckt ut handen mot dem förr? En hand som erbjuder något som ingen har erbjudit förr? En trygghet i mörkret?

Räck ut en hand till dessa trasiga flickor och upptäck en vacker, underbar personlighet som finns där under. Låt denna vackra blomma se ljuset igen och märk hur hon växer och låt henne ta stegen själv, små små små och du har en vän sedan resten av livet. Jag har gjort det förr, jag gör det idag och jag kommer att göra det igen. Det tar tid, men det är det värt för varje tjej som kommer ur detta elände.

Micke

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0